Dag 44
Igår var det 6 veckor sen jag steg på flyget i Göteborg. Det är alltså en och en halv månad. En och en halv månad sen jag träffade mamma och pappa. En och en halv månad sen jag kramade om tre fjärdedelar av fantastiska fyran (ja, jag är den sista fjärdedelen) och Gustav. Alltså förlåt mamma och pappa, men det har varit rätt lätt att vara ifrån er. Självfallet saknar jag mina föräldrar, men inte på ett panikartat-skaka-gråta-sätt. Det har varit de där andra som har gjort lite ont att tänka på, och herregud vad det lättade när Gustav kom hit. Var superlycklig i fem dagar och tror fortfarande jag flyger runt på en släng av efterlycka!
Folk tror säkert att det är jobbigt efter Gustavs besök (vilket det själfallet är lite!!!) men ändå inte! Jag har ju precis träffat honom, och jag vill nog leva på den lyckan istället för att vara ledsen för att han har åkt hem. Det som faktiskt var riktigt jobbig med att han åkte hem var att jag på något sätt ställde in mig på att kunna träffa andra saknade människor om jag ville. Men icke.
Alltså.. Tänk er att ni under fyra års tid har spenderat ca 80% av din vakna tid med en och samma person, din person. Ätit med den, sovit jämte den, skrattat med den, skrikigt på den, surat på den, druckit en miljon koppar (läs: hinkar) kaffe med den. Att det alltid alltid alltid har varit en person max 10 minuter bort som lyssnar på allt du har att säga. Det har jag haft. Alltså jag räknade på det, och det längsta vi har varit ifrån varann är de där tre veckorna jag, mamma och bröderna spenderade i Wien en sommar. Så detta är alltså dubblet så lång tid. 6 veckor, en och en halv månad. Jag är så tacksam över att jag som bara är 19 år har fått uppleva den vänskap som min fina person ger mig. Ne, jag tänker inte säga "jag skulle dö för dig" men jag tänker säga att om någon hade tänkt att göra något mot henne medan jag är borta så känner jag en och annan millitär och jägare... Alltså det är tomt. JA vi vet båda två att vi inte kan sitta ihop hela livet, men det betyder väl inte att vi inte skulle kunna försöka? Och det betyder definitivt inte att det inte blir svårt när man väl inte får sitta ihop längre. Det härliga är också att jag inte behöver skriva vem min person är, för att alla vet det redan. Det är rätt fint.
Folk tror säkert att det är jobbigt efter Gustavs besök (vilket det själfallet är lite!!!) men ändå inte! Jag har ju precis träffat honom, och jag vill nog leva på den lyckan istället för att vara ledsen för att han har åkt hem. Det som faktiskt var riktigt jobbig med att han åkte hem var att jag på något sätt ställde in mig på att kunna träffa andra saknade människor om jag ville. Men icke.
Alltså.. Tänk er att ni under fyra års tid har spenderat ca 80% av din vakna tid med en och samma person, din person. Ätit med den, sovit jämte den, skrattat med den, skrikigt på den, surat på den, druckit en miljon koppar (läs: hinkar) kaffe med den. Att det alltid alltid alltid har varit en person max 10 minuter bort som lyssnar på allt du har att säga. Det har jag haft. Alltså jag räknade på det, och det längsta vi har varit ifrån varann är de där tre veckorna jag, mamma och bröderna spenderade i Wien en sommar. Så detta är alltså dubblet så lång tid. 6 veckor, en och en halv månad. Jag är så tacksam över att jag som bara är 19 år har fått uppleva den vänskap som min fina person ger mig. Ne, jag tänker inte säga "jag skulle dö för dig" men jag tänker säga att om någon hade tänkt att göra något mot henne medan jag är borta så känner jag en och annan millitär och jägare... Alltså det är tomt. JA vi vet båda två att vi inte kan sitta ihop hela livet, men det betyder väl inte att vi inte skulle kunna försöka? Och det betyder definitivt inte att det inte blir svårt när man väl inte får sitta ihop längre. Det härliga är också att jag inte behöver skriva vem min person är, för att alla vet det redan. Det är rätt fint.
Kommentarer
Mamma säger:
Fina lilla gumman! Vi saknar dig alla!
Trackback